...men nu är jag trött och går och lägger mig under Annas täcke. Matte får berätta...

God natt, önskar ZAFFRAN

-------------------------------------------------------

OK, då tar jag över bloggen i kväll. Som ni sett i Zaffrans blogg blev det totalkaos kvällen innan avresan till Italien p.g.a att jag upptäckte att passet gått ut. Från den upptäckten och framåt har allt som haft med resande att göra varit minst sagt jobbigt. Jag ska försöka berätta, även om minnet lyckligtvis börjar blekna något nu när muskler och hjärna vilat upp sig igen. 

Passet, ja.

På polisstationen i Luleå kan man få ett provisoriskt pass ganska snabbt. Ja t.o.m riktigt snabbt tycker jag. Det tog 20 minuter från jag kom in till jag gick därifrån med ett rosa pass med gulddekorationer! För säkerhets skull for jag från hemifrån vid 10-tiden, var i Luleå 11.30, passet klart 11.50 Flyget gick från Kallax, Luleå 17.20 så det blev lite tid att "slå ihjäl" för Zaffran och mig. Vi tog en lång promenad, hälsade på Aeris Hund & Häst och fikade med Roger, the Boss.

Så småningom avfärd till Stockholm för övernattning på hotell. Vi blev hämtade av hotellets minibuss och allt gick bra trots en lat? chaufför som stod bredvid och tittade på medan jag lastade in rätt stor hundbur, kärra med hjul (till hundburen), resväska och en väska för handbagage som kunde vara bra att ha lätt tillgängligt under resan. Tidig kväll och tidig uppstigning.

Kl 06.00 avfärd till Arlanda. Samma chaufför som även då tyckte det var intressant med en "tant" som skulle ut och resa med sin hund. Enda skillnaden var att han nu satte sig i bilen och väntade ganska omgående...

Från Arlanda 9.00 och cirka 1½ timme senare i Hamburg för flygbyte. Lyckligtvis behövde jag inte tänka på omlastning av mitt bagage, inklusive Zaffran, men DET gjorde jag! Tänkte på det alltså. Vad gör jag om vi inte kommer fram samtidigt till Rom? 

Från Hamburg till Rom tog det cirka 2½ timme – och vi kom till samma flygplats med samma plan. Hurra! Ut med allt bagage, spänn fast buren på vagnen... NEJ! då upptäcker jag att mina två nyinköpta spännband var borta – kvarglömda på Kallax då jag "demonterade" bur och vagn för första flygsträckan. Hittade en rem som jag kunde använda hjälpligt, buren satt i alla fall fast om än något instabilt.

Jag hade bokat tåg från Rom till Neapel av två skäl. Det första för att jag gjorde en missbedömning av avståndet ;-) och den tid det skulle ta och dels för att jag trodde och hoppades att jag skulle få se lite av det italienska landskapet från tåget. Vilket misstag! Lyd ett gott råd och gör aldrig det om ni reser ensam med mycket eller besvärligt bagage.

Tåget från Fiumicino, Roms flygplats, till Roma Termini. När jag väl lyckats få in bur och resväska genom tågets smala dörr och uppför fyra branta trappsteg hade jag  ungefär 2½ timme som jag kunde slappna av innan nästa pärs. Ingen försökte hjälpa till och ingen verkade prata engelska. Irriterat satt jag på tåget och tänkte på nyheterna hemma om hedersmord där man knuffade ner någon från balkongen. Jag ringde Anna, min dotter, så snart jag fick tillfälle och sa att om hon skulle bli kär i en italienare skulle det bli ett hedersmord i Överkalix – jag skulle ta ut henne på hennes egen balkong och knuffa ut henne...

Naturligtvis inte, men det kändes verkligen så just då.

Sedan tågbyte till Napoli Centrale. Samma procedur igen. Ut från tåget och en ganska lång språngmarsch för att hinna med nästa tåg, biljetten var bokad. Fortfarande ingen som pratade engelska så jag irrade omkring och sökte skyltar som skulle visa mig till rätt perrong. Roma Termini var STORT, men jag kom ombord med rvå minuters marginal. Hade klarat det snabbare om någon velat hjälpa till, men nej då. När jag frågade en konduktör som stod utanför tåget sa han –”Nej”, när jag undrade om han kunde lyfta buren i ena änden. Nähä, då fick jag väl göra det själv då.

Under tågresan dök den ”hjälpsamme” konduktören upp och vill se biljetten. Jag visade biljetten och då fick jag veta att jag satt i fel vagn på fel plats. Jag hade lyckats ta mig in i 1:a klass, men hade köpt 2:a klass.

Nu var jag lagom glad i dessa hjälpsamma italienska män som verkade tro att de var ”God sent” och inte skulle befläcka sig med att hjälpa till om man i stället kunde pressa sig förbi och titta irriterat på den kvinna som försökte baxa in en hundbur på tåget. Alltså förstod jag inte ett dugg av vad konduktören sa åt mig (hur sjutton skulle jag ha kunnat flytta mig och bagage mellan vagnarna med själstängande dörrar?) så jag tog till hans metod tidigare på perrongen. Jag förstod ingenting, ryckte på axlarna och slog ut med händerna. Som pricken över i frågade jag honom på svenska vad jag skulle göra. Han gick… och vi satt kvar.

I Napoli skulle Arnaldo möta oss. Skulle ja. När jag släpade ut bur och annat bagage från tåget ringde mobilen enträget ett par gånger. Väl på perrongen ringde jag upp Arnaldo och fick veta att dom just stängt stan för biltrafik så han kunde inte komma och hämta mig med bil, han skulle komma med tunnelbana och vi skulle ta den till en station nära hans hem. Annalisa skulle möta oss där med bilen. Och där var Annalisa när vi så småningom kom fram. Ett fullständigt kaos av helt hoppackade bilar som skulle åt olika håll och ilsket signalerade åt varandra, hur skulle vi ta oss in i bilen och därifrån? Annalisa lyckades på något vis ta sig ur så pass att vi kom in med buren och sedan blev det en snabb bilfärd till Arnaldo och Annalisas (Sobresalto) hem. Jag började lite smått fundera på hur hemresan skulle bli...

En fantastisk vecka följde, men sedan var det dags för hemfärd och den blev värre än ditresan.

Efter lyckade parningar m.m var det dag för hemfärd. Upp klockan 5.00 och bil till närmaste tågstation för vidare befordran till Roma Termini. Arnaldo hjälpte till att få upp allt på tåget – när det väl kom. Det var cirka 45 minuter sent. Även denna gång muttrade konduktören på någon sorts engelska att hunden absolut måste vara i buren, inte heller denna gång förstod jag något utan lät Zaffran ligga på golvet brevid mig. Det funkade den här gången också…

Nytt tåg till Fiumucino (Roms flygplats). På det tåget gick det faktiskt rätt bra att komma ombord, eller också började jag bli van. Det fanns en kupé med sex sittplatser. Närmast fönstret satt två italienare på det yttersta platserna satt två damer som jag snart hörde var svenskor. De klagade på allt. På mittplatserna hade de ställt sina väskor och trots att jag tittade in ett par gånger låtsades de som ingenting. Det fanns en bred gång utanför kupén där de haft full koll på sina väskor, men det brydde dom sig inte om. Jag stod i gången med Zaffran den timme tågfärden tog till flygplatsen. När jag fått av buren från tåget och stod en knapp meter från ena dörren, vände sig den ena kvinnan om och sa åt den andra, men adresserat åt mig som dom inte visste var svenska och förstått allt dom sagt: ”Vissa är väldigt smarta på att ställa sig så att ingen kommer förbi”. Vid det laget var jag rätt nollställd på allt detta släpande och bärande för att inte bli tokig så jag svarade lugnt att ”Ja, vi svenskor är kända för att vara smarta”. Sedan tog jag min bur med vagn i ena handen och resväska och handbagage i den andra och ångade iväg mot flyget.

Vid incheckningen kom nästa dråpslag. Cirka 1 timmes försening p.g.a vädret. Det innebar att jag missade anslutningsflyget i München. I München fick jag boka om och för första gången kände jag att jag hade tur med resandet. Det fanns en plats kvar och Zaffran kom med. Hurra! Tänk så glad man kan bli för något som fungerar.

På Arlanda nya överraskningar – flyget till Luleå minst 1 timme försenat. Jaha. Zaffran fick en promenad när jag väl fick ut henne från specialbagaget där jag hörde henne ”kalla på” mig på sitt alldeles speciella sätt. Jag fick söka rätt länge innan jag hittade den kille som hade hand om specialbagaget. Allt bagage var för länge sedan borta och inte en människa inom synhåll, men bakom en dörr i glatt samspråk med andra anställda hittade jag honom.

Vi kom till Luleå och Zaffran fick äntligen en ordentlig rastning. För henne blev det bara en snabbis i München och en lika snabb i Stockholm.

Sedan återstod endast en 12 mils bilfärd i snölandskap med ett lätt snöfall. Åh, så härligt att sitta i sin egen bil och själv bestämma över resan och med en avslappnad hund i baksätet. Vi kom hem 23.30, efter 18½ timme i sträck på resande fot/tass.

Zaffran har varit helt fantastisk. Hon har varit ett underbart lättsamt ressällskap som anpassat sig till allt utan några som helst problem. Vilken hund!

Nu hoppas vi att det blir valpar också. Jag vet att en stressig resa kan påverka dräktigheten och hemresan har varit mer än stressig för Zaffran så vi får hoppas att den tur vi inte hade under resan ska komma nu i stället.

Det blev en lång resebeskrivning. Lyckligtvis för er tar Zaffran över bloggandet i morgon eller nästa dag eller när hon nu får lust och tid. Välkommen tillbaka då!

UllaBritta

en av ZAFFRANs mattar

PS Jag glömde berätta att "burvagnen" kom bort två gånger och återfanns båda gångerna! Först mellan Luleå-Stockholm. Då hade de skickat den med ett annat flyg som lyckligtvis också gick till Stockholm.  Jag hittade den när jag var till luckan för "förlorade grejer".

Andra gången var när vi kom till Arlanda från München. Den fanns inte med bland passagerarnas bagage och inte på specialbagage. Jag hittade den - efter jag fått ut Zaffran - på ett annat transportband...

Hur hade jag löst det utan hjul under buren? Usch, jag törs inte ens tänka tanken!

ULLABRITTA

 

Bård Andersen

12 mars 2008 07:55

Oi, hvilken besværlig reise! Jeg er mektig imponert over at du lykkes å skrive så godt og humoristisk om det så kort tid etter... Krysser fingre (håller tummarna?) for at det er småttinger på vei - Zaffran er en utrolig vakker tik!

http://gullet.blogs.no

 

Carina och Hummelvikarna

24 mars 2008 13:07

Oj vilken parningsresa du hade!
Vad smart att låtsas som att du inte fattade något! *tummen upp*
Jag ska snart ner till Tyskland och para (men vi fegar och åker bil....) så då ska vi köra med samma knep om det blir nåt tjafs någonstans!
Hoppas att det blir många puppiesar så att du har nåt för allt besväret...
Kramelikram
Carina och hundarna

http://www.hummelviksgarden.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  ...med sin familj! Dom bor nu i ett hus på landet och lever goda dagar med mycket spring och lek. Husse och matte har skickat lite bilder och berättar också att Smirnoff är ögonlyst ua. Den enda som inte är lyst i kullen ännu är Dante i Finland, ...

  Matte fick ett mail från BoBo igår. Så här skriver han:   Idag har jag varit i ett varmt Stockholm, 31 grader i skuggan! Jag åkte till Drottningholm och Hundöarna, där man kan släppa alla snälla hundar lösa.         Det var väldigt fint och tre...

  Nu är det länge sedan jag skrev i min blogg. Livet går sin gilla gång och inget speciellt händer (tycker jag i alla fall), Men... plötsligt händer det! som det står i reklamen. Igår flyttade Alfonso, från Norge, tillbaka till mig och de mina. Med s...

  KÄRA HÄLSNINGARtill mina älskade små valpar! Minns ni...!?     ...när ni satt i lillmattes famn när ni började vara ute. Det var tryggt och skönt.     ...eller, när ni var med mig på skogspromenad när Carin och Boris (George/Smirnoffs matte o h...

  Idag har Alfonso med matte och goda vänner varit på fjälltur. De har gått upp till toppen på Sollia och åkt på en åkbräda nerför (i alla fall tvåbeningarna).   Här är vi på väg uppför, Ann Lisbet med åkbrädet på ryggen. T.v Alfonso, Lillegutt och ...